Tabu?

Det där med könet på bebisen. Känns lite som att det är tabu att säga att man tror att det är en tjej, det känns även som om alla tror att man vill ha en tjej bara för att man är tjej själv. Men helt ärligt så spelar det verkligen ingen som helst roll vad bebisen har för kön, bara h*n är frisk (klyschigt jag vet, men det är sant). Det är bara så fantastiskt att vi ska få en bebis tillsammans och att det har gått 20 hela veckor och att allt verkar gå bra. Vi kallar bebisen för han, mest för att det inte känns bra att säga den eller det och för att vi nog tror lite att det är en han. Fast ibland när h*n sparkar och ger sig till känna så får jag känslan av att det är en liten tjej som ligger där inne och väntar på att få komma till oss.

Idag har jag ägnat mig åt att rensa i stora garderoben,hemskt tråkigt men nödvändigt. Blev en hel sopsäck till myrorna, en kartong med kläder att spara och en sopsäck med vinterkläder att stoppa undan. Sen blev det dammsugning och torkning av köksluckorna (snyggt men dammigt att ha svart).

Dålig uppdatering tydligen

Men det kommer så mycket annat i vägen hela tiden. Nu har jag iaf slutat dölja att jag är gravid, fast jag själv tycker inte att det syns så mycket men folk har börjat fråga om det är så iaf och neka kan jag ju inte göra till det längre.
Idag har jag jobbat men slutade tidigt, vid halv tre så det blev lite eftermiddagsol på balkongen. Så skönt! Har även lämnat in de papper som min chef ska fylla i så jag kan söka havandeskapspenning och bett honom om lite enklare arbetsuppgifter. Min stackars bebis ska inte behöva utsättas för slit som inga andra bebisar på jobbet behövt. Grrr!! Får se vad han säger om det.

Världens sötaste bebis

har jag i min mage. Idag var vi på ultraljud och fick se vår lilla älskling. Först såg det ut som ingenting, sen fick vi se att det var en bebis och att hjärtat pickade på. Bebisen rörde mycket på sig och tyckte om att ha händerna på huvudet och att suga på tummen så vi fick två fina bilder där h*n suger på tummen och en där den lagt armarna bakom huvudet. Jättesöt! Sen svalde h*n lite och vred och vände på sig, borrade in ansiktet i moderkakan så det var svårt att se ansiktet. Men allt såg bra och normalt ut. Mycket skönt. Det jag trott varit sparkar är snarare huvudet och armarna och där rör den sig ganska mycket. Så sträckte h*n på sig som om h*n sovit. När jag smält det lite vill jag bara ha mera. Att se på alltså. Inte fler bebisar.

Lite sömn

blev det inatt, tror knappt jag sovit något alls så alldeles strax blir det lite vila. Mådde illa till och från, vaknade med kramp i vaden vid halv fem. Tror inte att jag skrek lika högt den här gången eftersom jag nu fattade vad som hände men jag lät iaf så kärleken vaknade och kunde massera bort det. Älskade älskade. Blödde näsblod när jag gick upp också, usch och fy. Drömde även en mycket läskig dröm! Först var den hur gullig som helst, jag stod i badrummet och såg mig i spegeln när bebisen sparkade och då fick jag se hur den pressade sin fot mot magen så jag ropade på kärleken för att han skulle få se och det var då drömmen förvandlades till en mardröm... Helt plötsligt så börjar man se händer som slår ut också och här handlar det inte om bebis händer utan om vuxen händer lika stora som mina och de lös rött där inne i magen. Jag fick panik och försökte hålla för magen samtidigt som jag skrek åt kärleken att han skulle få det att sluta... Och där vaknade jag tack och lov. Hemskt var det! Men om två dagar får vi se om det är en alien i magen eller bara en söt liten bebis.

Jag har fan blivit mamma

Iallafall i huvudet. Tror inte någon blev mer förvånad än jag själv. Pratade med S som firat Valborg i Uppsala;
-Någon gång måste du komma hit och titta på forssränningen. Det var nästan som festival!
- Ja nästa valborg är jag ju iallafall ledig så då kan jag ju komma.
- Ja då får du skaffa barnvakt.
Det var där jag insåg det. Jag menade ju såklart att jag och min lilla älskling skulle komma och kanske till och med Kärleken om han har tid. Det är ju en sån mamma jag kommer bli, en som tar med sin bebis nästan överallt och absolut om jag ska befinna mig utomhus en hel dag. Så är det från och med nu. Jag har förändrats. Jag är mamma också.

Om illamåendet

Snart är det vecka 17 och jag vaknar fortfarande av att jag måste spy. I massor. Klockan fem en söndagsmorgon. Och det verkar inte bättre än att jag dessutom drabbats av foglossning, vilket är en sjuk smärta. Även om det inte är foglossning så gör det fruktansvärt ont, det känns som skelettet håller på att falla sönder och jag kan knappt röra mig stundtals. Mitt i detta frågar de som vet om vår hemlis ständigt "Ska det inte bli kul? Är du inte glad? "osv. Jo jag är jätteglad över våran lilla bebis, men jag är trött och jag har ont och jag är av den sorten som har stor intigritet och vill inte dela våra tankar med alla. Och jag hoppas att det kommer ta några veckor till innan någon får för sig att fråga om detta för jag har ingen lust med att lägga på mig ett fejk smile bara för att göra folk nöjda. Jag är Miranda i sex and the city. Det bara är så.