Han som ler snett

Första gången jag såg honom tänkte jag att han var en sån kille som jag skulle kunna falla för. Svart halvlångt hår, tatuerade armar, lång och senig. Sen hörde jag honom prata och tappade intresset, dessutom var jag inte i det stadiumet just då. Ett år flöt förbi och av en slump träffades vi på krogen och han sa "shit det är ju du *******-tjejen" så dansade vi större delen av kvällen och kom att göra det många gånger den hösten/vintern 2008/2009. Sen blev det stilla en stund då vi sällan såg varandra.
Till den kvällen. Kvällen då jag firade min 25årsdag och vi möttes som två singlar igen, vi böt nummer men han ringde inte förän två månader senare. Vi pratade om livet, var han befann sig och var jag befann mig. Vilka vi är och vilka vi var. Och han fick mig där och då, tillsammans med älskade S, att inse att livet bara börjat. Det låg framför mig och ingen kunde binda mig och skärma mig från omvärlden. Jag hade rätt att vara lycklig för mig.
Sen kom den där natten då han hämtade mig med sin fina bil och vi åkte rätt ut i skogen till den där sjön. Vi mötte älgar efter vägen, deras ögon lyste i strålkastarna och vi satt där i mörkret och såg på dem. Vattnet låg spegelblankt och stjärnorna och månen speglades i vattnet. Det var underbart tyst och vi satt på stranden och lyssnade till fiskar som rörde sig och grenar som knakade. Vi bara satt där, rökte och njöt av livet. Det var natten då jag fann mig själv igen. Med honom, ute vid en sjö, klockan hade passerat tolv och det var den andra maj 2009. Jag fann lugnet. Det blev inget nattdopp som planerat utan vi for bara hem igen. Han släppte av mig och för första gången på två år log jag mitt vanliga leende.
Det var han som satt och väntade på mig den där natten utanför min port när jag och S festat som galningar till tidiga morgonen. Det var han som halsade ouzo direkt ur flaskan och som stannade länge i sommarsolen på balkongen när vi pratade om livet.
Det var han som kramade mig länge och sa att vi aldrig skulle sluta prata med varandra.
Så vad gör du idag?

Han som snitsade till sitt namn med ett X

Jag vet inte hur vi träffades eller varför vi gjorde det. Kanske var det genom gemensamma vänner. Hur det nu än var så började vi prata via Icq om livet och andra djupa saker. Saker man aldrig pratar med någon annan om, saker man kanske inte skulle våga föra fram i ljuset av rädsla för vad folk ska tro. Men vi gjorde det. Mest hela tiden satt vi där vid våra datorer och var djupa. Ibland sågs vi, satt i gräset i stadsparken eller spelade minigolf på berget. Helt plötsligt kunde han säga saker som "let´s go baby", ta några danssteg och le sådär stort som bara han gör.

Nytt år. Ny erfarenheter. En ny människa.

Så har året då jag blev gravid och mamma passerat. En jobbig graviditet, en jobbig förlossning och en jobbig första tid som mamma har inte direkt gjort det här året till något utav de bästa. Men nu kanske det vänder. Eller är allt förändrat för alltid? Är jag en annan person nu, en person som aldrig blir något av den jag var. Blev det för mycket för den sargade själen. Utplånades det sista den där kvällen. Kanske.
Känner själv att den här bloggen började med lycka över livet, lycka över att vara en överlevare, men att det gått utför.
Iaf så har första julen passerat, den var trevlig men det blev lite för mycket. Av allt. Tog nog en vecka innan jag hade återhämtat mig, kroppen var helt slut efter allt flängande. Eller så är kroppen slut för att den aldrig fick landa efter vad som brukar sägas vara en enorm påfrestning för kroppen. Men jag såg aldrig mig själv som nyförlöst och det gjorde ingen annan heller. Gud vad saker kommer vara annorlunda om det här sker igen.
Fick en uppskattade julklapp (fler iofs, men en som kändes mest). Det var en "tänk bara på dig själv"-julklapp. Jag tänker se den som en "fan vad duktig du var som fixade en hel graviditet och dessutom födde ett fint litet barn, tänk på dig själv en stund nu". Bort från alla skuldkänslor.
Det är en sån där present som jag borde fått när hon föddes. En sån som jag gett till mina vänner när de fött barn. Här hölls inte på några som helst traditioner, såg inte ens skymten av en "mamma barn bukett". En fjuttig ros fick jag. Men det gör det viktigare för mig att faktiskt fortsätta med att ge mamman något när hon gjort jobbet att föda ett barn.
Nej jag är inte bitter. Jag var bara kass på att vara gravid, blev alldeles för fet, kass på att föda barn och kass på att amma. Så var det. Och inte ett endaste uppmuntarande ord som kanske kanske hade fått mig att tycka att jag var lite lite bra. Lite stöttning istället för detta konstanta dåliga samvete över hur allt blev.
Och nu är det jag, lika ensam som då, instängd i en ful kropp med minnen som liknar en skräckfilm. Problemet är att jag inte kan stänga av tv:n.
Nu är det punkt för den här gången, med lite ord på vägen;

* Säg aldrig till en gravid kvinna att hon är fet. Måste du kommentera alls så säg något positivt, för det bränner ganska hårt i hjärtat och hjärnan över att man inte är i sin vanliga kropp.
* Berätta för din partner att hon har varit världens bästa som klarade en förlossning, hur det än gick. Och låt henne älta hur länge hon vill, men låt henne prata (även om du skiter i det). Låt henne få ha sina känslor, hur de än är. För annars gräver de bara djupa hål i henne.
*Stötta i beslut vad gäller amning. I allt som rör det. Hjälp inte till att spä på stressen och det dåliga samvetet.
* Hjälp din partner att acceptera sin förändrade kropp. Att se bristningar och bilringar som något positivt istället för fult.
* Sist men inte minst, det är mamman som ska uppvaktas när ett barn föds. Inte barnet i första hand. Ta er en titt på amerikanska traditioner eller något.