Om att slås av lathet

Nu har jag varit hemma i fyra veckor. Fyra veckor som sakta sakta segat sig fram. Fyra veckor av att ligga på sofflocket. Fyra veckor av att säkerligen gå upp en hel massa i vikt. Fyra veckor av att känna sig ganska ensam. Fyra veckor med försmak på vad som komma skall. Inte roligt alls. Så försöker jag plocka lite, städa lite eller göra något som verkar nyttigt, för dåligt samvete det får jag av att bara vara. Det känns som tiden som försvinner bara gör det i meningslösheten. Listan är dessutom lång på saker jag tycker att jag borde göra. Men inte tar jag tag i det heller. Jag skulle ju tex laga mat varje dag, har inte gjort en enda måltid. Jag skulle gå en liten sväng varje dag, det har jag inte gjort. Första veckan lyckades jag göra lite små övningar varje dag, trots att det gjorde vansinnigt ont i fogarna. Men det höll i en vecka. Nu vill jag att bebisen ska komma ut så jag kan röra mig normalt igen. och kanske kanske bli en lite bättre sambo.

Om S och att inte kunna njuta

Jag har funderat ganska mycket på varför jag inte kan njuta av att vara gravid, när det känns som att ALLA andra gör det. Så är det ju säkert inte, finns säkert massor av människor som känner som jag. Om man bortser från alla krämpor, det faktum att jag känner mig som en fet kossa och att jag längtar efter mina vanliga kläder så jag kan känna mig fin iaf en liten liten stund. Bortsett från det så har jag varit och är fortfarande livrädd för att inte få träffa S. Först skulle man överleva vecka tolv, det gjorde vi. Sen skulle vi överleva vecka 17 för att få gå på RUL och se att S hade det bra därinne. S hade det bra därinne och jag tyckte att det var världens finaste bebis som låg i magen. Började våga berätta för folk om S och möttes av blandade reaktioner, men tyckte nog att det blev för mycket negativt runt det, för det är ju det man tar åt sig av och kommer ihåg. Fick en känsla av att inte vilja visa min mage, försökte dölja den ist för att vara sådär stolt som de flesta gravida är. Jag är fortfarande inte stolt över den bland människor, jag vill inte att folk ska titta eller ta på den och jag tycker att den är så stor om jag jämför med andras. Och jag tycker inte att den är fin så fort jag ska gå utanför dörren. Det är bara när jag ligger själv i soffan och S sparkar omkring som jag tycker om magen, då tycker jag inte att den är så stor och då tycker jag att den är fin och fantastisk och så längtar jag ännu mer efter S. Längtar så mycket som jag vågar.
Så kom och gick semestern, vi överlevde och mådde ganska bra. Sen började jobbet igen och jag var livrädd för att det skulle hända S någonting under de fyra veckor jag hade kvar innan havandeskapspenningen. Vi överlevde den perioden också. Nu är vi i vecka 36 och jag blir nervös så fort det gått för lång tid mellan sparkarna och jag vill bara att veckorna ska rinna iväg och att S faktskt ska komma ut hel och frisk. För det har varit ett sånt bra år och varför skulle lyckan helt plötsligt vara bestående för mig.

Det andra livet

Just gonna stand there
And watch me burn
But that's alright
Because I like
The way it hurts
Just gonna stand there
And hear me cry
But that's alright
Because I love
The way you lie
I love the way you lie
I love the way you lie



Fantastisk text och video. Svårt att förklara precis varför men när man lever i ett destruktivt förhållande så blir det på något sätt som om man behöver smärtan, man behöver känna det som gör som ondast och man älskar den smärtan för det är det som får en att veta att man fortfarande lever och känner. På något sätt så får den smärtan en effekt av att resa och när man står upp kämpar man lite lite till.

Fantastiskt bröllop

Fick jag och kärleken vara med på igår. Bruden var otroligt vacker och "välgjord" (då tänker jag främst på den klassiska hårkreationen som verkligen var gjord av ett proffs). Maten var supergod och programmet var underhållande med massor av fina tal och roliga upptåg för de nygifta. Måste vara väldigt roligt att planera för en sådan fest.
Dock råkade jag ut för min första hemska "jag har redan fött barn så jag kan säga vad som helst till dig eftersom du är gravid -person". Hatar dem, trots att jag nu bara typ träffat en och jag kommer aldrig bli en sån. Hennes man försökte berätta hur fantastiskt det var att få barn, han var till och med så rörd att han hade tårar i ögonen medans hon var tvungen att informera om sin sfinkterruptur. Vem fan gör det bland folk hon inte känner? Och vem fan gör det med en höggravid person bredvid sig? Dags att gå tillbaka till sin barnmorska kanske och få tid för samtal att bearbeta sina upplevelser så hon slipper dela dem med sig. Ett råd bara. Själv höll jag på att kräkas, alternativt få en panikattack eller börja gråta. Gamla minnen gör vissa saker till mardrömmar och det absolut värsta som kan hända är att jag inte får ha mitt (vårt) barn hos mig hela tiden den första tiden. Eller att jag blir sövd och inte vaknar, eller att barnet är borta när jag gör det. Eller att jag blir sövd och inte vet vilka som rör sig runt mig. Så nu strejkar jag igen. Bebisen blir kvar där inne för jag tänker inte utsätta mig själv för det här längre. Punkt.